Idag tar jag en kvällspromenad precis när solen går i moln. Jag går på den öppna vägen, väldigt bestämd med att öka takten. Hamnar bakom ett par med en barnvagn och hund efter halva vägen, de går liksom sådär långsamt och utspritt så jag vill inte direkt tränga mig förbi. Tillslut viker de av, för vägen delar sig, oturligt nog åt samma håll som jag ska, så jag tar andra vägen- mot skogen. Jag hör ljudet av traktorer som brummar ljudligt, fågelkvitter, syrsor, en bil som antagligen åker på asfalt långt bort, ljudet av skorna som konstant låter i marken, min egen andning- men den är knappt hörbar, hjärtat som dunkar i bröstet, men annars är allt tyst. Alla behöver tystnad, ibland, tror jag. För att rensa tankarna, komma i underfund med sig själva.