Jag kollar mig i spegeln, nästan ler åt det jag ser framför mig. Inte för utseendet, inte för kläderna, tänkte mer se om  spegelbilden hängde med. Leendet på läpparna dör sakta bort. Glimten i ögat också för den delen. Ingenting vackert på något vis, bara en tom blick och ett sorgset ansikte. Är det så här jag ser ut dagarna i ända? Jag ställer frågan till mig själv, kommer fram till att det kanske inte är helt omöjligt när jag väl tänker efter. Visst, folk har sagt och påminnt mig några gånger om att jag ser hängig och ledsen ut, men är det verkligen så här jag ser ut? Tråkigt. Riktigt tråkigt. Jag vet inte var den sorgsna blicken kommer ifrån. Jag är ju igentligen glad mest hela tiden.

Blinkar, skakar på huvudet och lämnar bilden av människan mitt emot mig.