Måndagar..
Vissa dagar känns det bara uppåt. Och vissa dagar bara neråt. Och där imellan ligger det bara kvar och gnager på noll. Kanske känns inte leendena riktigt ända ner i magen, utan det känns bara som att en mask har satts framför ansiktet.
Men jag tror ändå vi mår bra av det i det stora hela. När man har varit där nere en stund, då känns det skönt att komma upp. Som om vi gick på en lång väg, livets väg. Plötsligt går vi ner i en djup dal, men i uppförsbacken kämpar vi, och när vi väl är uppe, så känns det som att vi svävar, bara för att det var tungt att gå upp för backen. Och imellan backarna, så måste det vara platt ett tag. Annars skulle promenaden bli alldeles för jobbbig. Och sväva kan man ju inte göra för alltid, för då skulle man ju inte veta om benen fungerade eller inte. Man måste testa dem ibland och se om de fortfarande håller.
Jag tror att tonåren finns bara för det. För att ta reda på om vi är fiskar eller fåglar. De som ligger lågt för att inte riskera att falla eller de som flyger högt för att utforska sina vingar, och tar risker.
Eller mittimellan.
