Där står han, med utstående ögon och köttbulle till kropp. Han är så stor att han täcker halva världskartan. Han smackar ljudligt och flåsar tungt efter varje mening. Han äcklar mig, något grovt. 

Min bänkgranne säger plötsligt något roligt, jag skrattar, ler brett. Vi pratar tyst med varanda, om helt ointressanta saker. Skriver små medelanden på ett randigt papper. Han ger oss onda ögat mitt i allt fnitter. Vi slutar så tvärt, blir allvarliga i stället. 

Men vid den här tiden orkar jag inte lyssna mer. Jag har tappat fokusen helt och hållet. Stirrar ut genom det ända uppdragna fönstret. Här inne är det svalt, inte skönt svalt utan svalt- alldeles för kallt. Mörkt är det också, men allt är liksom gult av alla lampor i taket. Önskar något så innerligt att få vara fri, slippa detta helvete. För en sekund tänker jag springa ut ur klassrummet, drämma igen dörren och inte komma tillbaka på hela lektionen. Men feg som jag är, sitter jag kvar.