Ligger spikrak i den välbäddade sängen, stirrar upp i det vita taket och lyssnar på den intensiva musiken. Tänker. Sluter sedan ögonen och gråter en skvätt för att det snart är skola.

Undrar hur det skulle kännas att dö. En hemsk tanke. En våg av illamående sköljer över mig. Jag vill inte dö. Jag är så rädd. Mest av allt rädd för att inte hinna göra allt som jag har tänkt. En liten gnista av illska slår upp i mig. Jag kan inte fatta alla dagar som jag inte gjort nånting,  och nästan tyckt synd om mig själv. Jag måste ta tag i mitt liv, börja göra något meningsfullt istället för att till exempel sitta i timmar framför denna jävla dator och bara slösitta. Gråter lite till.

Mycket jag har gjort vill jag ha ogjort, så mycket. Tänk vad allt skulle vara annorlunda nu. Jag förbannar mig själv för min egen dumhet. 

Jag öppnar ögonen, märker sakta att musiken har stannat, som allt annat också verkar. Allt är så tyst. Jag funderar på om jag ska sätta på musiken igen och bara ligga här. Föralltd kanske? Nej, det går inte mer, jag är alldeles för tom, alldeles för tom.