När jag är allra gladast, när jag känner mig som den lyckligaste människan i världen.När det nästan inte kan bli bättre, blir det helt tvärs om. Som om jag har nån slags spärr i mig, som säger "stop, emelie är glad". Och sen blir jag bara helt innåtvänd. Grubblar över hur man ska vara som tonåring. För hur ska man igentligen vara? Hur är man? Vad innebär det? Samtidigt tänker jag "skratta när du är glad, skrik när du är arg, gråt när du är lessen, och tänkt inte så jävla mycket". Men det är inte så lätt. 

 

För det är väl nu man ska begå misstag, tänka om, göra mer misstag, och sedan gå vidare? Ibland vill jag så otroligt gärna känna hur någon annan känner, vara någon annan för ett tag.

Bara så att jag får reda på om fler tänker som jag.