Jag är uppe på stan och letar efter fina klädesplagg. Möter två tjejer från klassen, vinkar och ler stort. När de gått förbi, så är det där fåninga leendet fortfarande fast kletat på mitt ansikte. Kanske är det när jag tänker på allt fint i livet, eller mina egna framgångar och mitt självförtroende som bara blir bättre och bättre. Jag tänker inte ens på leendet. 

Jag möter din blick. En lång kille, som har brunt, glansigt hårsvall, kort på sidorna men långt och vågigt ovanpå huvudet, som står rakt upp men ändå böjer sig och spretar. Du har höga käkben, olivfärgad hud, sådana rosa, markanta och fylliga läppar. T-shirt, en hoodtröja med tragkedja och oversize jeansjacka över. Swag stuket men ändå finns det någonting som gör dig pojkaktig och gullig. Ögonen är svåra att urskilja, kanske är de bruna, mörkt gröna med stänk av grått, eller helt enkelt intensivt blåa, djup blåa rättare sagt.

Jag hinner analysera dig på ett par sekunder och märker att du ler brett mot mig. Det är då jag kommer på mitt egna flin. Leendet som igentligen inte var avsett för dig, men som känns helt rätt. 

Jag visste ju att det fanns sådana pojkar, som inte bryr sig så mycket. För jag själv hade en jävligt taskig timing, med hår, kläder och skor. 

Det var nu det hände- det magiska ögonblicket. Som både jag och wilma väntat på (men hon får nog vänta lite längre). 

Magi finns nog överallt egentligen, vill du ha lite magi i din vardag- tänk på något fint och gör det finare= magi.