nej, hjärtat går inte i otakt. det slår inga extra slag, varken av lycka eller ilska. endast om vi springer. inbilla dig inget annat. 

livet blir så komplicerat som du gör det till. lev, bara lev. skratta när du är glad, gråt när du är ledsen, skrik när du är arg. tänk inte så jävla mycket.

 

ingenting kommer fram. jag kan inte skriva nånting. jag har nog skrivhäfta. sen tycker jag att stor bokstav är överskattat.

om ni vill läsa om fina saker så kan ni gå in här

 

 

 

 

Ibland känner man sig endast missförstådd, tråkig, ointressant, en i mängden och bortglömd.

 

Fint musik tips från W.

 

 

 

 

Om det är något som är fult så är det matte. Äckel matte. 

Jag pluggar, kollar film- never let me go, äter och vilar. Det känns som att jag inte gör något vettigt, alls. 

 

Nu ska jag lyssna på mysig musik och sova sådär extra gott. Sen ska jag drömma fina drömmar om blommor, vackra ängar och om min favorit pojke, WM heter han.

 

 

 The Hunger games

 

 

 

Att ta dagen som den kommer

Att fika med vänner

Att sitta uppe hur länge man vill

Att ha Sagan om ringen rejs med människor man tycker om

Att gå runt i docs med en kånken på ryggen

Att fota motljus

Att skratta tills man får ont i magen

Att gå på konsert

Att få lyckorus

Att lyssna på musik

Att skrik sjunga till någon jävligt bra låt

Att gråta av lycka, och av sorg

Att dricka kaffe ur söta koppar

Att göra precis det man vill, när man vill

 

 

 

 

 

 

 

 Jag går sönder lite

 

 

Jag skrattar. Jag gråter. Jag pratar. Jag lyfter från marken ibland. Jag andas i drömmar. Jag tänker. Jag skriver. Jag finns.

 

Jag vill ha stjärnor som lyser i taket när jag ska sova. Jag vill ha det där alldeles perfekta håret. Jag vill gå på starbucks igen och dricka kaffe. Jag vill kunna spela piano och gitarr. Jag vill vara lite mer som hon. Jag vill drömma fina drömmar. Jag vill känna mig speciell. 

 

Idag tar jag en kvällspromenad precis när solen går i moln. Jag går på den öppna vägen, väldigt bestämd med att öka takten. Hamnar bakom ett par med en barnvagn och hund efter halva vägen, de går liksom sådär långsamt och utspritt så jag vill inte direkt tränga mig förbi. Tillslut viker de av, för vägen delar sig, oturligt nog åt samma håll som jag ska, så jag tar andra vägen- mot skogen. Jag hör ljudet av traktorer som brummar ljudligt, fågelkvitter, syrsor, en bil som antagligen åker på asfalt långt bort, ljudet av skorna som konstant låter i marken, min egen andning- men den är knappt hörbar, hjärtat som dunkar i bröstet, men annars är allt tyst. Alla behöver tystnad, ibland, tror jag. För att rensa tankarna, komma i underfund med sig själva. 

Jag tror att hösten är på väg nu. Löven har börjat att falla av träden och snart får de vackra färger, jag bär varmare kläder och dricker te, ser på alldeles för mycket serier, har jordgloben tänd på kvällen och tänker under dess sken, drömmer om fina pojkar med söta leenden och att fota med analoga kameror- jag breder ut min sammling nu, för snart får jag två stycken nya av mormor.

Drömmer om att vara så lycklig, att kunna röra på sig precis som jag vill- göra det jag vill.

 

I Höst vill jag le mot alla, även fast man nästan får kramp i mungiporna, jag vill skratta högt utan att bry mig om irriterande blickar, umgås med vänner och ha myskvällar, jag vill läsa så där överdrivet mycket, sen vill jag vandra runt på gatorna i mina dr' martens och med varma, fina kläder som jag trivs i. 

 

 

 

Jag är typ förälskad.... I musik, James Newton Howard, åh, det låter så fint i mina öron. 

Sen är Andrew Garfield snyggast på denna jord (för stunden), han ser ju så gullig och snäll ut.

Hallon är det godaste som finns.

Jag har precis lånat ut the hunger games, känner mig inte hel utan den...

Jag tycker om kaffe.

Skogen är fridfull, det är därför jag gillar den. 

Regn är härligt.

Dr. Matrens är det snyggaste man kan ha på fötterna.

Jag är så äckligt glad just nu, men samtidigt vill jag bara gråta, jag tycker om att gråta.

 

I dag regnar det. Mycket. 

 

Som en jävla bomb innuti mitt huvud. Tankarna far omkring, sipprar ut, långsamt, och ger sedan plats för hundra nya. Som en jävla bomb, det tickar, tickar, konstant. Huvudet sprängs nog snart, bra det.

Jag vet inte vad jag vill längre. Jag hör inte hemma någonstans. Ett tag känns det helt rätt medan plötsligt så åt helvete fel. All ångest och hålet i magen bara växer.

Jag skrattar när jag inte får skratta, även fast det inte ens är roligt, är ledsen när jag inte får visa mig svag. Jag ler åt massa människor, hoppas att det kanske ska få mig att känna mig bättre, men om de bara kunde besvara mina leenden? Bara en mängd med bistra blickar, fan vad det känns. 

Ingen kan rädda mig nu, jag har kommit för långt, jag sitter mitt i smeten, fast. Fasar för hösten, allt som måste göras. Alla minuter på spotify har tagit slut, jag orkar inte läsa, orkar inte gå ut i skogen, vill inte nånting.

 

Jag känner mig som ett vacker blommblad. En i bakrunden. En i mänden. Bortglömd. Ointressant.

Jag vill skriva, något bra, något meningsfullt. Men all inspiration liksom rinner ur mig. 

Suddar ut alla texter. 

Ser på "i taket lyser stjärnorna"- Måste nog vara en av de finaste svenska filmerna, i sängen och dricker te. Bäst.

Skriver långa texter, väljer rubrik, tänker trycka på publicera när jag hela tiden ångrar mig. Suddar ut allt och börjar om på nytt. Varför vet jag inte riktigt, men det tar liksom emot att visa de för er. Varför ska alla veta allt om mig? Är inte det lite onödigt? Vill ni göra det? Kanske är jag så tråkig att ingen vill läsa om mig? Ska jag sluta skriva? Alla möjliga tankar far genom huvudet. Hur är det igentligen?