hejsan alla discovänner. jag har bestämt mig för att sluta blogga här. istället hittar ni mig här. tänkte att jag behövde en slags nystart, dessutom blir det både jag och wilma.

skulle i alla fall vara så himla superduper mysigt om ni ville fortsätta följa mig. ni vet ju var jag finns i så fall...

 

 

 

Har ni tänkt på att varenda minsta lilla grej vi gör påverkar vårat liv. Alla miljontals olika möjligheter vi har. Ibland känner jag mig överdrivet trött på Sverige, samma gammla vanor och saker man gör på dagarna. Ett annat land känns väl som ett rimmligt svar på min längtan, eller att uppfylla mina drömmar, alla saker jag ska göra innan jag dör.

Jag tänker alltid igenom sakerna jag gör innan jag gör dem. "Nej, tänkt om någon ser oss? Får man verkligen vara här? Tänk om någon skäller ut oss? Tänk om det här påverkar mina betyg?". Alla dessa frågor går runt i min hjärna om och om igen. Och jag ångrar så mycket som jag kunnat gjort som jag inte gjorde. Där kommer det igen; möjligheter. Livet kanske liksom skulle sett ut på ett helt annat sätt om man gjort saker annorlunda.

Och jag säger det igen, för kanske tusende gången, bara att jag nu är så jävla less på mig själv, och min feghet. Den här gången menar jag det på riktigt. Och vem vill kolla sig i spegeln i slutet av sin livstid och tänka på alla olika möjligheter man hade men inte tog dem. Tänka på allt som man ville göra men inte gjorde. Möjligheter alltså.

Nu ska jag för fan ta och våga mer. Nu tar jag det meter långa klivet, jag djupdyker, hoppas på att komma upp till ytan igen. Nu kör jag.

 

 

 

Igår kväll tog jag dessa bilder. Jag fascinerades över stjärnhimmlen- att det inte spelar någon roll hur kameran är lutad, då vinkeln är sak samma. Universum är oändligt, det känns en aning skrämmande men hur coolt egentligen? Det är åtminstånde väldigt trixigt att fota, att få rätt skärpa (då man inte ser nångonting, får ställa in skärpan själv och gissa sig fram), men hur fint som helst.

Jag är uppe på stan och letar efter fina klädesplagg. Möter två tjejer från klassen, vinkar och ler stort. När de gått förbi, så är det där fåninga leendet fortfarande fast kletat på mitt ansikte. Kanske är det när jag tänker på allt fint i livet, eller mina egna framgångar och mitt självförtroende som bara blir bättre och bättre. Jag tänker inte ens på leendet. 

Jag möter din blick. En lång kille, som har brunt, glansigt hårsvall, kort på sidorna men långt och vågigt ovanpå huvudet, som står rakt upp men ändå böjer sig och spretar. Du har höga käkben, olivfärgad hud, sådana rosa, markanta och fylliga läppar. T-shirt, en hoodtröja med tragkedja och oversize jeansjacka över. Swag stuket men ändå finns det någonting som gör dig pojkaktig och gullig. Ögonen är svåra att urskilja, kanske är de bruna, mörkt gröna med stänk av grått, eller helt enkelt intensivt blåa, djup blåa rättare sagt.

Jag hinner analysera dig på ett par sekunder och märker att du ler brett mot mig. Det är då jag kommer på mitt egna flin. Leendet som igentligen inte var avsett för dig, men som känns helt rätt. 

Jag visste ju att det fanns sådana pojkar, som inte bryr sig så mycket. För jag själv hade en jävligt taskig timing, med hår, kläder och skor. 

Det var nu det hände- det magiska ögonblicket. Som både jag och wilma väntat på (men hon får nog vänta lite längre). 

Magi finns nog överallt egentligen, vill du ha lite magi i din vardag- tänk på något fint och gör det finare= magi.

 

 

Idag är jag hemma från skolan. Jag kollar serier (standard), bakar hitte-på-kakor, fikar, skriver ut bilder och försöker att planera en fotografering.

 

As pepp på livet alltså. 

Söndag:Cp-lycklig. Första longboard åket på hela året. Känner mig obeskrivligt fri.

 

 The Naked And Famous – Spies! Spies! Spies!

 

 

 

Äntligen. Som jag har tjatat, letat och längtat. Igår kväll satte jag upp en mängd stjärnor i min sänghimmel. Stjärnfall, månen och olika stjärnbilder. Ovan för mitt huvud kan jag skymta lilla karlavagnen. Förstår ni hur coolt det är att kunna sammla på sig stjärnor och lägga i fickan?

Nu längtar jag nästan till kvällen, för jag vill se stjärnorna lysa ner på mig. 

 

 

Hur vet vi vem vi ska lita på? Hur vet vi vem som är rätt för oss?

Människor kommer att dömma dig i förväg, se ner på dig, ta dig i andra hand, ytnyttja dig. Men det viktigaste är att fortsätta kämpa, att inte ge upp hoppet. För förlorar man hoppet så vet man nog inte riktigt vad man ska göra.

Peppa dig själv. Tänk, men jag är faktiskt bra, jag duger, jag är fin. Försök att se framgångar i stället för motgångar. Möt den nya dagen med ett leende, möt världen med ett leende. Lev livet men ta dig samman för att sedan göra det som är viktigt. Och tappa inte bort dig själv på vägen.

 

Jag själv lever väl minst sagt i en drömvärld. Jag menar inte att mitt liv är som en dröm. Men det duger. 

Jag vet inte, kanske kollar jag på alldeles för mycket övernaturligt och det är där jag får "perfektionen" i från. Samtidigt tänker jag på hur alla som har det övernaturliga bara vill vara normal. Vi vill alltid ha det vi inte kan få.

 

Det enda jag kan tänka på är sommaren. Länktar efter att få bära kjol- barbent, jeans jacka och ett par tunna skor. Känna sig alldeles fri, slippa skolan, bada, resa och äventyra, ha picknick, långa nätter. Ni vet ju vad jag länktar till, för att jag skrivit här (och här) förut

 

 

 

 

Tiden bara springer iväg, den har gått alldeles för fort. Jag är i otakt liksom. Mår jävligt bra alltså men stafetten mot  tiden förlorar jag. Jag blir nog sist i mål. 

Inte för att jag tror att ni blir klokare på mitt svammel men-

 

 

 

 

Vinterlandet= tillbaka (jag välkommnar det väl inte precis).

Jag försöker verkligen att njuta av varje minut som jag spenderar utanför skolan, men allt bara kommer i kläm och hinns inte riktigt med (kan det bero på att jag gillar att göra saker långsamt?).

Men det typ äger att äta lång mellis, kolla om en serie för typ #####:e gången (jag är smått beroende), sätta upp fina tavlor på en pytteliten yta och sega igenom allt.

 

 

 

"modell"  Wilma.(shit vad töntigt det låter) "fotograf" jag.

 

Försvinner till sådant som känns nödvändigt.

Shit vad grym: Paramore – Now

 

ps. skulle bli superglad om du ville följa mig på tumblr.

slängkyss.

Jag känner mig som gshakfesagfik, och vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.

Det skulle låta såhär i ord: Jag känner mig som en blomma som just spruckit upp, ny, fräsch och jävligt glad. 

Jag är så taggad, och liksom är helt extas i hela kroppen. 

Jag vill: Ligga under bar himmel och se stjärnfall.

           Skriksjunga till någon fräck låt.

           Skrattaskrattaskratta.

           Vara vaken länge och prata med någon som man inte skämms för.

            

Jag längtar till: Sommaren: Grillkvällar, dygna, lätt solbränna, cykla barbent och känna vinden, bada i kallt vatten, vara fri, ett svagt drag av fräknar, plocka smultron på strå, äta glass minst två gånger om dagen, spontaniteten (om det så finns något sånt ord..?), upptäcka och utforska nya kryp-in. Vara så jävla lycklig.

 

 

 

     

Bibliotek alltså. Där är atmosfären lugn och stilla, om man bortser från en väldigt irriterande biblotekarie och de ibland smått flummiga eleverna. 

 

Förlåt för de på tok små mobilbilderna.

 

 

Denna januari morgon är väldigt fin. Jag sover länge, tar en promenad i de 20 minus graderna och fotar det frostiga vinterlandskapet. Sen äter jag frukost och skrattar med min fina familj.

 

Frost. Vilket fint ord. Jag har funderat på att byta efternamn. Emelie Frost. Eftersom det är ett av mina släktnamn. Aa, shit vad coolt.