Känner mig som bytet spindeln har tagit. Fast. 

 

Sommar.

 

Ligger spikrak i den välbäddade sängen, stirrar upp i det vita taket och lyssnar på den intensiva musiken. Tänker. Sluter sedan ögonen och gråter en skvätt för att det snart är skola.

Undrar hur det skulle kännas att dö. En hemsk tanke. En våg av illamående sköljer över mig. Jag vill inte dö. Jag är så rädd. Mest av allt rädd för att inte hinna göra allt som jag har tänkt. En liten gnista av illska slår upp i mig. Jag kan inte fatta alla dagar som jag inte gjort nånting,  och nästan tyckt synd om mig själv. Jag måste ta tag i mitt liv, börja göra något meningsfullt istället för att till exempel sitta i timmar framför denna jävla dator och bara slösitta. Gråter lite till.

Mycket jag har gjort vill jag ha ogjort, så mycket. Tänk vad allt skulle vara annorlunda nu. Jag förbannar mig själv för min egen dumhet. 

Jag öppnar ögonen, märker sakta att musiken har stannat, som allt annat också verkar. Allt är så tyst. Jag funderar på om jag ska sätta på musiken igen och bara ligga här. Föralltd kanske? Nej, det går inte mer, jag är alldeles för tom, alldeles för tom. 

Besöker staden, igen. Köper en ny t-skirt. Provar Dr Martens på scorett. Har picknick i stadsparken. Hämtar mina böcker. Beställer Dr Martens. Jag är så glad.

 

 

 

 

 

Jag skriver på min "before I die- lista" varje dag, hittills har jag kommit fram till det här:

 

- Åka på en helt random- tripp till något främmande land långt bort med mina allra bästa vänner och ta dagen som den kommer.

- Ge någon en riktigt hård käftsmäll.

- Flytta till Berlin/Paris/London och bo där ett tag.

- Skaffa ett par Dr Martens. 

- Fota med en analog systemkamera.

- Äga en walk-in garderob.

- Träffa mitt livskärlek.

- Ge ut en bok.

- Bada i choklad.

- Lära mig spela piano.

- Fylla hela mitt rum med ballonger.

- Sova på ett tak.

 

 

Jag städar rummet. Ser på tv med syster. Dricker en sommrig smothie. Är glad. Är ledsen. Har på mig min supermysiga stickade tröja. Stirrar ut genom fönstret, det regnar, igen. 

 

Jag blev helt paff när jag loggade in här idag. Nästan fyrtio unika läsare och en massa fina kommentarer har jag ju fått också! Tack så jätte mycket, jag blir så glad.

 

Just nu regnar det. När jag säger regnar menar jag verkligen spöregnar.

Jag ligger i min säng, begravd bland alla kuddar i min supersköna mjukisoverall. Te dricker jag också, hela tiden bränner jag mig på det skållhetta tevattnet.

Besökte staden. Träffade en riktigt fin vän, W. Log åt alla möjliga männsikor. Sa hej till en gammal vän. Köpte nya converse, låga blå, åh vad jag är glad. En helt magisk lyckokänsla har spridit sig i min varma kropp, och varmare blir det ju. 

 Både m och p har  haft en kånken, röd, grön. Ibland blir man lite arg när de slänger allt hela tiden...

 http://makeagif.com/ouTtO_

Klicka här för att se gifen.

 

Försökte göra en gif till er, tydligen ville de inte sammarbeta, jag kanske har gjort nåt 

fel, för det ända som händer när man laddar ner den är- stillbild.

Åh, drömryggan, typ. Önskar att jag hade.

 

 

Är det ok om jag tycker att du är fin? 

Är det ok om jag tycker om ditt leende?

Är det ok om hjärtat slår ett slag extra när jag ser dig?

Är det ok om jag blir nervös när jag går förbi dig?

Är det ok om jag verkligen skulle vilja höra din röst?

Är det ok om jag försöker lite extra för att du ens ska lägga märke till mig?

Är det ok om jag vill vara nära dig?

Är det ok att ens skriva om dig?

 

 

 

 

 

Jag kollar mig i spegeln, nästan ler åt det jag ser framför mig. Inte för utseendet, inte för kläderna, tänkte mer se om  spegelbilden hängde med. Leendet på läpparna dör sakta bort. Glimten i ögat också för den delen. Ingenting vackert på något vis, bara en tom blick och ett sorgset ansikte. Är det så här jag ser ut dagarna i ända? Jag ställer frågan till mig själv, kommer fram till att det kanske inte är helt omöjligt när jag väl tänker efter. Visst, folk har sagt och påminnt mig några gånger om att jag ser hängig och ledsen ut, men är det verkligen så här jag ser ut? Tråkigt. Riktigt tråkigt. Jag vet inte var den sorgsna blicken kommer ifrån. Jag är ju igentligen glad mest hela tiden.

Blinkar, skakar på huvudet och lämnar bilden av människan mitt emot mig.

Kom på att jag glömt säga "hej då" juli och "hej" augusti. Juli ska väl vara en bra månad? Bada, sola, träffa kompisar, bada, sola, träffa kompisar. Sådär blev det väl med det. För det första så var solen inte på bra humör, och för det andra så var alla kompisar bort resta nästan hela tiden.

Jag har tänkt alldeles för mycket, på saker jag aldrig tänkt på förut. Sänt mord blickar mot skolan jag går i när jag åkt förbi, där inne finns det nog inget posetivt förutom kompisarna. På skolområdet kan jag inte andas på riktigt. Och saken är den att jag inte riktigt förstår helt och fullt vad den där skolan har gjort för att förtjäna det starka hatet om man bortser från alla kopiösa mängder av prov, läxor, långa skoldagar, jobbiga lärare, och så vidare.

Juli alltså. Jag har varit i skåne och tagit fina bilder, besökt ullared, shoppat, mycket, tjänat pengar, fikat för första gången på starbucks, åh, vad fint det är där, sovit länge på morgonarna, tagit sommarens första dopp, läst, varit vaken till fyra, skrattat, slitit på håret genom att färga det, och träffat kompisar ett antal gånger.

ibland har det kännts som huvudet ska explodera och hjärtat stanna, och ibland har jag mått så bra som aldrig förr. Varför blir det så här? Alla humörsvängningar blir bara för mycket. 

Här sitter jag i mitt rum, med orkade ben, hemmakläder och ful frisyr. Stökigt är det också, kläder, böcker, tallrikar, och alla möjliga prylar ligger på golvet. En stor glassamling har jag också, säkert mer än tio glas står på fönsterbrädan. Ingenting som jag vill ha går att finna i detta rum. När man öppnar dörren kan man nästan tro att tredjevärldskriget har dragit hit, nja, lång i från, bara att det lät ganska bra. Här inne är det kaos. Jo, visst borde jag städa, men är det inte så här det ska vara på sommarlov?

Ett exploderande lyckorus, precis vad jag fick.

Glöm ej att leva min vän, dagen som gick kommer aldrig igen.

Citatet jag lever för, som får mig att resa mig upp igen och känna mig starkare.

 

Livet rullar på, kanske, kanske klarar jag mig utan att helt bryta ihop, låsa in mig på rummet, dra ner rullgardinerna och endast ha några ljus tända och näsan nere i en bok. Läsa för många deprimerande bloggar, som jag delvis älskar och hatar. Men då borde det ju liksom väga upp och bli okej? Nja, hatar är för att man själv bara vill tycka synd om sig själv, förvärra allting och tänka: fan vad dåligt jag har det. Älskar är för att man kan känna något slags medlidande och för att jag nästan inte klarar mig utan alla fina texter. Men jag orkar verkligen inte bli sådär slapp, som om all livskraft runnit ur mig. Snälla, låt mig slippa.

Skriv nånting, om dina vardags rutiner, något speciellt minne, hur du gör när allt är kaos och all tid på spotify är ute, då du ingenting har att trösta dig med. Jag bryr mig inte om vad ni skriver, för jag läser vad som helst, vad som helst.

Jag har goda vänner omkring mig. I dag är mitt humör på topp. Det här var nog precis vad jag behövde.

 

Foto:jag

 

Får sms mitt i natten, feg som jag är vågade jag inte kolla utifall det var någon som ville skrämmas, jag bakar fruktansvärt mycket bullar, nu kommer jag säker drömmar mardrömmar om dem. Jag läser nästan ut min bok, vaknar alldeles för tidigt, så nu är jag trött, jag tänker på hur jag så gärna vill lära mig spela piano, åh vad jag vill, syster kommer hem och ger mig en polkagris, sen lever jag. 

 

Foto, red:jag

 

Sover man alldeles för länge på morgnarna. Orkar nästan aldrig borsta tänderna. Umgås med vänner och familj. Tänker alldeles för mycket. Får mygg, knott och broms bett. Äter glass i mängder. Dricker iskalla drycker. Lämnar ofta rummet ostädat. Har mycket energi. Slösar alla pengar på ätbart. 

Och vi alla har nog en gemensam sak: Vi vill inte under några omständigheter, gå tillbaka till skolan (Men, det finns ju vissa som älskar skolan, ta inte illa upp eller något)

 

Foto, red: Jag

 

Det här med kärlek. Det är nog många tonårstjejer som vill uppleva det. Kärleken. Det låter ju så enkelt. Men är det enkelt? Knappast. Jag har läst så otroligt många bloggar där flickor skriver om deras tonårsångest och brustna hjärtan. Ja, kanske blir jag en av dem? Tonårsångesten, den har jag väl redan. Men ett brustet hjärta? Inte än. 

Och ja, jag vill verkligen uppleva kärleken. På riktigt.

Ett första hångel kanske blir helt fel, fel  känsla med fel person. Ska man då önska att man hade väntat? Jag vet inte svaret på den frågan. Även fast jag önskar att jag visste. 

Var finns alla fina pojkar? Fan. Nu kanske du tycker att jag låter desperat, men jag skulle så gärna bara vilja hångla upp någon snygging på en parkbänk. Jo, när jag läser det själv låter det... knäppt. Som om jag vore billig. Haha, billig? Knappast. Mer den svårfångade. 

Jag får ta och sluta att läsa romaner, sluta hoppas.